Det mesta nya syns inte, det är dolt i väggar, tak och under golv men i den södra ljusgården, som tidigare var förbyggd, står ett stort hisstorn. Det är klätt i en glimrande väv av oxiderad mässing och löser mycket av muséets logistik. Från källaren kommer utställningsföremålen och lyfts till sina platser. Hissen tillåter rejält stora och tunga objekt, så den tar plats. En oblyg monolit som kan frakta allt från Johan Tobias Sergels flera ton tunga Amor och Psyke till livliga skolklasser. Den tidigare förbyggda södra ljusgården badar nu i ett lika behagligt som naturligt takljus, precis som den norra. De har båda täckts av glastak. Utåt format som en flack kupol, en diskret lösning som inte stör utsidan.

Inåt finns en risk för återkastat ljud och störande ljudnivåer. Den som besökt British Museums övertäckta gårdar vet precis hur bullrigt det kan bli under krökta glasytor. Så istället för att använda plana glas har varje fack formats som en flack pyramid. Det ger det reflekterade ljudet helt nya riktningar, slår sönder det och skickar in det i absorberande putsväggar. Ett närmast vetenskapligt svar på ett problem blev till ett skirt glastak, fullt av detaljer. För ett otränat öga, nästan artonhundratal i sitt uttryck. En solig dag kastar det hundratals triangulära skugg-pyramider över den drömska skulpturparken.

Nationalmuseum har moderniserats och anpassats för 2000-talet, samtidigt som 1800-talets charm och kvalitéer grävts fram, putsats och tagits till vara. En modern, uppsminkad tolkning av Stülers ursprungsgestalt.